Återigen är det en ny vecka och förhoppningsvis så blir det en bättre sådan.

Under den förra hade jag lite att jobba med som krävde en del tuffa förändringar (genomförda och känns bra). Nu har jag fått en ny uppgift av min terapeut tills nästa veckas besök...

Och den tål att funderas på mer än en gång..

Det är jag förmodligen inte ensam om.. Tror de allra flesta av oss skulle behöva sätta sig ner och tänka igenom de här frågorna och se sina svar med öppna ögon.

Ja ni... Vem är jag egentligen? 

Helt ärligt så vet jag inte vem jag är.. 
Jag har i så många år försökt anpassa mig för att passa in, jag har gjort mitt yttersta för att vara värd att älskas. Varit tyst för att slippa konflikter och försökt blivit den person jag trott andra velat jag skulle vara.

Kan ju säga att jag har lyckats sådär.. 

I långa perioder har det gått bra, iaf  på ytan sett men inuti har har jag långsamt brutit ner mig själv. Och det är ju inte särskilt snällt gjort...

För att bli hel...

Men det är det jag jobbar på.. Att hitta mig själv så den där sista pusselbiten kommer på plats. På rätt plats!


Förutsättningarna för att jag kommer lyckas och kanske till och med tycka om mig själv litegrann tillslut är nu större än någonsin.

Självinsikten har jag haft länge men inte kraften och stödet för att ta mig framåt. Jag har även äntligen förstått att yttre faktorer/störmoment spelar en större roll än vad jag tidigare trott..

Eller så är det så att jag inte velat se att det inte fungerar med att bara acceptera och blunda med ett stort leende.
Först när jag skalat bort det runt omkring som gör mig illa så kan jag börja jobba med de verkliga problemen.

Det här var lite av mina funderingar och tankegångar idag.