Nu har klockan slagit över till 2015 års Julafton, nummer 42 i raden för mig. Juldagarna är dagar som av väldigt många är fyllda av ångest, ensamhet, rädsla och sorg.... men som även är en dag som för förhoppningsvis de allra flesta av oss förknippar med värme, kärlek och gemenskap.

Själv känner jag någon slags hatkärlek till julen, det gäller i och för sig alla högtider som man förväntas vara så där social och lycklig. Ungefär som i alla fina familjefilmer de producerar i Hollywood på löpande band. Den amerikanska drömmen.

Ibland så funderar jag på alla de stackars människorna som växer upp och ser dessa vackra, lyckliga filmer där allt och alla bara är så perfekta. Är det där vi skapar förväntningararna och kraven på våra egna liv? Kan det vara så att vi jämnför oss med dessa påhittade filmer och tror att det är så livet ska se ut?

En tanke bara..

Vad är lycka och när är man lyckad som människa?

 

Nog om det...

Min dag... Dagen före dopparedagen (igår alltså), har varit fylld med svajande känslor och även om jag ett tag kände att jag ville gå och lägga mig och vakna upp typ nästa år..så blev det en bra dag. 

Kladdkakebak

Jag har hunnit med att äta frukost tillsammans med min dottern Madde, min man Josef och svärmor Kate. Det har varit många turer och nya bud om när och var barnen ska fira jul och det slutade med att yngsta dottern Julia kom idag, Albin får sina klappar imorgon och Emil firar jul med Josef, mig och Madde hos mormor och morfar i Filipstad.. Vilket vi är glada för.

Efter en långpromenad och en eftermiddagsdipp i humöret så åkte vi till Anders och Ann-Louise på uppesittarkväll, och oj vad jag är glad att jag ryckte upp mig och följde med.. det blev en mysig kväll.

God natt och god jul!!!