I morgon eftermiddag så hämtar jag upp mannen vid jobbet för att sen åka vidare till Västerås, där ska vi stanna över natten hos Jim, en gammal vän till Josef.
Tidigt på Torsdag morgon så åker vid vidare till Arlanda för incheckning och någon gång mellan 12.30 och 13.00 så landar vi i Bukarest.
Äntligen så är vi tillbaks i vårt älskade Rumänien, detta oerhört vackra land och det ska bli så kul att träffa våra vänner Tibi (längst bak) och Gabi (längst fram) som bor i Radauti som ligger ca 48 mil norr om Bukarest.
Med lite tur så kanske vi får träffa resten av medlemmarna i deras lilla Mc-klubb BB-Team, tyvärr så kommer Dan (längst till höger på bilden) att vara hemma på Irland när vi är där men han ordnat så att vi kommer in i hans fina lägenhet som ligger mitt i centrum av denna mysiga stad som har ca 23000 invånare.
Förutom att vi kommer att få se mycket av det fina landskapet, träffa vänner och förhoppningsvis knyta lite kontakter med några fastighetsägare så ska jag passa på att gå till tandläkaren, ja nu är det dax igen.
Ni kanske minns förra årets resa till Ungern då jag kom hem med fyra nya framtänder lite sådär lagomt superspontant..
Vi får väl se vad det blir denna gången, min vision är att få två tänder fixade, de är redan lagade men jag vill byta ut fyllningarna som börjar bli dåliga, mycket pga att jag älskar hårda godisar (typ turkisk peppar) som jag tuggar eller rättare sagt krossar på löpande band.
MEN... Den huvudsakliga anledningen till vår resa är att vi på Lördag firar vår Bröllopsdag nummer två. GRATTIS TILL OSS!!!
Under de här två åren så har vi fått gått igenom en del prövningar i form yttre påverkan och psykisk ohälsa men genom att ändra på det vi kan påverka själva, acceptera det vi inte kan göra något åt och att med nyfikenhet se på det som finns framför oss så har det bara gjort oss starkare, kärleken är grundstenen som enar oss tillsammans.
Vi har har upplevt härliga äventyr, träffat fantastiska människor, köpt ett hus som vi stortrivs i, skrattat och gråtit, vi har en underbar, knasig och lite annorlunda familj runt omkring oss som vi älskar och förhoppningsvis så har vi bara kommit halvvägs i livet så vi hinner göra allt vi drömmer om (och det är mkt det).
För bara några år sedan så ville jag inte leva längre, jag kände att om det är så här livet ska vara, så vill jag inget mer..
Mina barn har jag såklart alltid älskat mest av allt, den dagen de föddes så fick livet helt plötsligt en mening jag aldrig kunnat föreställa mig och när allt vändes upp och ner så rasade hela världen samman och jag planerade för ett avlägsnande.
Jag tyckte att alla runt omkring mig skulle få ett bättre liv om jag inte fanns.. och jag skulle slippa känna mig så enormt misslyckad, förtvivlad och ensam.
Det finns fortfarande stunder då känslan kommer krypande inom mig, åren av terapi har gett mig en hel hög av verktyg som jag idag kan använda mig av när det behövs.
Det tillsammans med den kärlek och stöttning som jag får av min man kommer att göra livet så bra det bara kan..
Älskar dig baby!
SvaraRadera