Svårt att andas.

Känslan av att efter man vaknat superpigg, energisk och glad för att sedan blir nedslagen i skorna av ångesten..

Just den känslan skulle vara oerhört skönt att slippa!

Den är iofs helt klart bättre än den som ligger tungt över en redan när man vaknar på morgonen..

Man ska ju försöka se de små glädjeämnena i livet.. 
Eller hur var det där?!

Idag har jag sysselsatt mig med att städa lite, handlat, tvättat och stekt 1.5 kg köttbullar. 
En promenad av det kortare slaget har jag tagit, samt en kaffe/pratstund med Hanna.

Vet inte riktigt vad det är som mal på inom mig idag.

Jag vet ju iofs med mig att jag varje dag är så rädd för att göra någon besviken, arg eller ledsen. 

Och även om jag vet med mig att jag inte gjort något fel och att jag gör så gott jag kan.. så är jag rädd att inte duga till.

Jag vet att det beror på att min självkänsla är söndertrampad.. 

Men vad gör väl det när jag har svårt att bearbeta det som har varit och för att släppa taget om det onda och destruktiva för att gå vidare.

Och ni ska veta att jag kämpar hårt och att jag inte kommer ge upp men ärren i själen är så djupa.

Trägen vinner.. är det inte så? 

Det är något jag måste och tänker fortsätta med att intala mig själv iallafall...