Jag försöker verkligen att se till att varje dag ska vara så bra som möjligt men det går bara inte.
Allt känns bara skit, jag går runt med en oro och ångest som inte vill ge med sig. Jag får ont i magen när jag ser postbilen.. hela jag skakar när porten öppnas och jag hör stegen upp för trappan.. jag håller andan och vill inte se, samtidigt som jag måste.
Jag hoppar till varje gång telefonen ringer..
Magkänslan säger att det är något pågång.. och nej, jag är inte paranoid!
Bara traumatiserad av allt som varit och aldrig ger sig.
Jag vet att det inte är någon idé att oroas av sådant jag inte kan påverka själv, men ärren inom mig är för djupa.
Jag jobbar på det.. men den här virvelvinden inom mig verkar aldrig ta slut.
Hela jag är som ett tomt vakum..
Hur länge ska det vara så här? Åren går och vissa dagar så känns allt bara som bortkastad tid..
De dagar som jag lyckas tränga undan en bit av verkligheten kan vara underbara. Och det är i den världen där allt är lugnt, harmonisk, lyckligt, spännande och kärleksfullt som jag vill vara kvar i.
Jag älskar min familj så himla mycket. Det är ni som får mig att vilja kämpa på.
Jag vägrar ge upp. En person har förstört så mycket. Alldeles för många år har gått åt spillo..
Jag vill ha tillbaks makten över mitt liv.. jag tänker inte låta en enda liten ynklig, patetisk person förstöra det som finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar