Jag pratar konstant, springer fram och tillbaks och hinner precis sätta mig ner när jag snabbt reser mig igen för att göra något som jag efter 2 sek redan glömt och gör något annat istället. Jag studsar, dansar och sjunger så där falskt som bara jag kan... inte nog med det..... Det är hack i skivan också, jag sjunger inte bara på samma vers om och om igen... utan det är enbart en kort textrad som upprepar sig och det går bara inte att sluta.
Det bästa jag kan göra när det är så här (för allas bästa).. är att gå ut och göra av med överskottsenergin. Idag blev det en rask promenad på 90 min.
Under dagens promenad så försökte jag sätta ord på känslan jag har de dagarna när jag som jag kallar det "inte riktigt vaknar".. och det här kom jag fram till.
Det känns som att gå runt i ett vakum, jag ser och hör men är inte riktigt där, jag når inte riktigt ända fram.. kommer inte upp till ytan. Känner likgiltighet, förtvivlan och frustration, och den där sista kraften för att ta sig igenom den där sega bubblan infinner sig inte.. Allt jag kan göra är att vänta ut mig själv.. jag vet ju aldrig när det vänder.. det kan röra sig om timmar, dagar eller veckor.
I den här ovissheten som finns då så följer även känslan av rädsla..
Rädsla av att aldrig mer komma ur det där vakumet något mer....
Ja gott folk, det var mina förmiddagstankar och reflektioner denna fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar