Lycka..

Solen lyser, himlen är blå. Vad det är lätt att leva då.....

Den texten känner vi väl alla igen? 

De flesta av oss har väl under låg och mellanstadiet fått övat in denna sång och några till varje vår inför den kommande och efterlängtade skolavslutningen.

Redan som små barn får vi lära oss att när solen skiner.. då är det lätt att leva.

Varför skulle det vara lättare då än de andra dagarna? 

Inte så konstigt kanske att det är så många människor som får ångest just på våren. 

Jag tror att det kan vara en kombination av att vårt egna D-vitamin börjar sina i våra reserver efter en lång period av mörker och att sen de förväntningar och krav vi har på oss själva och på vår omgivning gör att många av oss blir låga just när solen kommer fram.

För det är ju så härligt...
Man vill ju göra så mycket....
Energin bara flödar...
Alla vill umgås...
Man vill bara vara ute...
Och alla är lyckliga... eller?

När jag gick ut i morse på min morgonpromenad så började jag att nynna på just den ovan nämnda låten och blev till att fundera på varför allt bara ska vara bra när just solen lyser.

Det här var mina funderingar denna förmiddag.