Hyper..

Idag var en sådan där dag som hjärnan och kroppen gått på högvarv. Jag tror inte jag varit stilla en sekund. Enligt min man så har jag sprungit fram och tillbaks, och de stunderna jag faktiskt suttit ner så har jag trummat, tvinnat och pratat.

Promenerat har jag gjort en del...

Bullar har jag bakat..

Under eftermiddagen och kvällen har rastlösheten ökat och övergått i ångest.

Ångest och oro över hur jag ska fixa att vara utan min älskade man i flera dagar... 

Det kanske inte låter så jobbigt för er, men för mig är han mannen jag älskar oändligt, mannen som stöttar upp hela mig och som får min vardag att fungera.. Mannen som aldrig varit ifrån mig en dag.

Utan honom är jag så rädd att jag ska återgå i de destruktiva mönster som jag lämnat bakom mig. 

Men jag klarar det här.. Jag ser det som en utmaning i min personliga utveckling och rehabilitering. Hur långt har jag kommit med mig själv?? 

Jag är stark, hur stark som helst... När jag har någon att visa det för.